15 januari 2012

Det finns inte ord...

.
.
Det finns en sak som jag har tänkt tänkt göra länge, men inte gjort för jag inte kommit på något bra sätt att göra det på. Ni vet ibland har man hört uttrycket "det finns inte ord för att beskriva hur jag känner" och för mig är det just så när det gäller detta.

Jag skrev för en tid sedan ett inlägg med rubriken "Back to the roots". Jag hade just kommit hem från en kort resa, tillsammans med min far hos släkten i norrland när jag plötsligt kände ett oerhört behov av att dokumentera en del av mina minnen från barndomen där uppe.

Jag satt uppe en halv natt och skrev, tänkte tillbaka och skrev igen. Det gick så lätt och tiden flög iväg. Plötsligt satt jag där med en text som jag inte visste om jag vågade publicera. Vem skulle vara intresserad av att läsa den? Var den allt för privat, och skulle jag kanske bara skriva ut den och ge den till mamma och pappa och till Lillan när hon blir större? Jag beslutade mig för att lägga ut den i bloggen på vinst och förlust.

Dagen efter när jag vaknade ångrade jag mig nästan. Kände lite sådär, vem bryr sig liksom, och tänk om släkten tycker att jag är helknäpp. Jag hann knappt tänka tanken,
förrän responsen började droppa in.

Kommentarerna jag fick, från för mig både kända och okända människor var helt överväldigande. I kommentar efter kommentar beskrev ni för mig hur ni blev berörda till tårar och att texten fick er att tänka på er egen barndom. Det var en helt märklig känsla att med tiden inse att jag, med bara mina ord, kunde förmedla en känsla och verkligen beröra det innersta hos människor.

Jag fick inte bara kommentarer i bloggen, utan både mail och telefonsamtal fortsatte droppa in i flera veckor. Släktingar hörde av sig, och helt vilt främmande människor skrev till mig och berättade vad min text hade betytt för dem. Jag måste bara säga det igen, men det var en helt otrolig känsla och jag var hög på era ord en lång tid efter.




Så från djupet av mitt hjärta vill jag nu tacka er alla, som i samband med det inlägget, kontaktade mig på ett eller annat sätt! Ni är helt underbara och era ord betyder otroligt mycket för mig.

Tusen tack och en stor varm kram till Er alla!

Helena
.
.
.

9 kommentarer:

Brunkullan med Mosipperötter sa...

Jag var en av dem som gillade det där inlägget massor.
Mycket för att det minner om min egen barndom hemma hos mormor och morfar:)

Kram Susanne

Anonym sa...

Hej,
har en fråga om en tavla du har med en svart hand på. Var går den att finna?

Tack på förhand!
Anna

På vår udde! sa...

Anna, tavlan med den svarta handen har jag gjort själv av en servett från Day Home och en svart ram! Busenkelt, snyggt och kostade inget!

/Helena

Anonym sa...

Hej Helena!

Tycker verkligen om din blogg men är dålig på att lämna kommentarer och det är nog lite av den känslan som du skrev om, att jag tänker varför skulle hon (du) bry sig om just mina kommentarer. Jag tror att det är väldigt vanligt att man tänker så, man nedvärderar sig själv och sina känslor och tankar mycket. Hur som helst tack för en fin blogg!!! Jag har en fråga också som du kanske vet svaret på, om man har en blogg och vill publicera bilder exempelvis från en tidnig eller så vad är det för regler som gäller, räcker det att ange källa så är det ok eller? Hälsningar
Jennifer

Anonym sa...

Hej Helena,
älskade också din text och trots att jag kikar in här då och då hade jag missat just den men en vän hade länkat till den på hennes FB, så därför läste jag den. Fantastiskt vackert beskrivet!

Stod vid mitt ord och vinkade när jag såg dig. Du måste tro att jag är knasig ;-))

Om vi stöter på varandra här i området lovar jag ge mig till känna. Känns lite fuskigt att jag vet vem du är och läser och får se bilder ur din vardag medan jag håller mig anonym.

Kram L

Anonym sa...

Hej igen...

...så förvånad jag blev ang tavlan med handen, positivt förvånad...
Det var ju kreativt och enkelt, kul.

Fin blogg:)

Anna

Milla sa...

Du har gåvan med bild och ord, och framförallt känsla! Så härligt att höra om all respons, du träffade nog djupt i känsloriket hos många.
Själv har jag återigen på kort tid träffat på dina medkollegor i operationsalen, och är så lycklig för all omtanke och värme jag mött där. Det känns som att jag valt felt yrke nånstans....
KRAM Milla i Kvicksund

Anonym sa...

Du har fått en gave du Helena. En gave hvor du formidler tekst som det på en helt fantastisk måte. En måte som gjør at jeg som leser ER der du beskriver det, rommet, på scooteren, i begarvelsen, på kirkegården. Du formidler luktene, sansene, ALT på en heelt spesiell måte.
Du bør så absolutt skrive!.. som yrke! Betraktninger er du aller, aller best på.
Klem

Kicki i Åre sa...

Åh du skriver och beskriver så bra Helena! Man blir varm i hjärtat!
Jag blir påmind om min egen barndom när jag for till min pappas släkt i Lappland, förstod inte heller riktigt vad de sa pga dialekten, men trivdes otroligt bra ändå! Och jag åker allt för sällan tillbaka dit.....
Men nu blev det en trip down memory lane även för mig!
Tack och stor kram till dig!

Related Posts with Thumbnails